Vad är egentligen hållbart?

Nya förslag om att kunna inkludera vapen, naturgas och kärnkraft i hållbara investeringar har rört upp lite damm. Men vad är egentligen hållbart?

Hållbar utveckling ska “tillfredsställa dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Vissa ekonomiska aktiviteter är därmed per definition inte hållbara—oavsett hur man utför dem så leder det inte till hållbar utveckling. Det spelar ingen roll hur man utvinner fossilt kol, till exempel, då det inte finns något användningsområde för kolet som inte innebär klimatförändringar som gör livet svårare för kommande generationer. Naturgas—och även kärnkraft—faller på samma premiss: visst finns det en gradskillnad, men ingen av näringarna kan bedrivas utan att på något sätt ställa till det för kommande generationer.

Kan naturgas vara hållbart?

Naturgas och kärnkraft framhålls istället som lesser of two evils. Precis som att rökare vinner påtagligt på att gå över till snus eller e-cigg, så går det definitivt att argumentera för att det är bra om koleldare går över till att istället elda naturgas eller klyva uran.

Naturgas orsakar bara drygt hälften så mycket utsläpp som kol, och framhålls av förespråkare som en övergångslösning från kol till förnybar energi. Dock kräver naturgas en hel del infrastruktur i form av pipelines, vilket ger en inlåsningseffekt till gasens leverantör—något som blivit ett pressande problem för EU i allmänhet och Tyskland i synnerhet efter krigsutbrottet i Ukraina. Alternativet är att bygga LNG-terminaler och frakta gasen—i vätskeform—på båtar, vilket “kostar” 10-25% av gasens totala energiinnehål och därmed negerar mycket av fördelen jämfört med kol. Läckage i utvinningsprocessen av naturgas tros dessutom vara en betydande källa till metan i atmosfären, vilket kan påverka växthuseffekten i nästan lika hög grad som förbränningen av den utvunna gasen.

I ljuset av prisutvecklingen på förnybar energi och lagringslösningar blir det allt svårare att betrakta investeringar i naturgas som hållbara, men det är samtidigt en svår balansgång. Ta t.ex. ett projekt för att minska eller eliminera läckage vid naturgasutvinning: en storvinst för klimatet sett i isolation, men kanske sämre än att lägga pengarna på en vindkraftspark och sluta med naturgasen helt och hållet? Eller en LNG-terminal förberedd för att hantera vätgas: hållbar investering eller bara ett sätt att fördröja övergången från gasen?

Jag landar i att om naturgas kan betraktas som hållbart så är det under väldigt starkt begränsade premisser. Det måste vara ställt utom rimligt tvivel att aktiviteten faktiskt bidrar till en utveckling mot större hållbarhet utan att belasta andra mer effektiva övergångsåtgärder. Min gissning är att investerare och analytiker med seriösa hållbarhetsambitioner inte kommer vara trygga med att kunna göra den typen av bedömning i varje enskilt fall, och för enkelhets skull utesluter investeringar i naturgas från sina gröna produkter.

Kan kärnkraft?

Kärnkraft faller precis som naturgas på den grundläggande premissen i och med det uttjänta bränslet, som ofrånkomligen i någon mån blir en börda för kommande generationer, samt olycksrisken, där en större olycka påverkar kommande generationer negativt på ett flertal sätt. Dessutom bedrivs brytningen av uran idag—för att uttrycka sig milt—inte på ett hållbart sätt.

Samtidigt är kärnkraft en svårslagen energikälla på flera sätt, och flera av nackdelarna uppfattas som större än vad de är. Olyckor som de i Tjornobyl och Fukushima gör större avtryck i medvetandet än långt mer omfattande död och lidande till följd av t.ex. luftföroreningar från kol och biobränslen, men i termer av dödstal per TWh ligger kärnkraft på ungefär samma nivå som sol, vind och vattenkraft. Kärnkraften har heller inte de förnybara källornas problem med volatilitet, utan utgör stabil baskraft. Avfallshanteringen medför betydande risker, men det är samtidigt ett välbeforskat område; världens första slutförvarsanläggning väntas tas i bruk 2024. Det ekonomiska argumentet—att kärnkraft helt enkelt är för dyrt—är svårt att bedöma frikopplat från de regelverk som styr (och under de senaste decennierna har styrt) kärnkraftsutbyggnad, och har heller inget med hållbarhet att göra. Det pratas också mycket om utvecklingspotentialen i nya reaktortyper, utveckling som eventuellt skulle kunna accelereras med bättre tillgång på kapital.

Om kärnkraft ska kvalificera som hållbar investering krävs dock en betydande upprustning av hållbarhetsarbetet genom hela leverantörskedjan. Sociala och ekologiska risker i uranutvinningen, transporten av bränslet, hanteringen av fysiska klimatrisker för kraftverket, slutförvaret, etc. måste övervakas, styras, följas upp och åtgärdas. Frågan blir om kärnkraftssektorn klarar av detta, samt om analytiker och investerare anser sig ha kapacitet att följa upp det på tillräcklig nivå, eller om de hellre styr sina pengar mot en sektor med lägre risk.

Vapen då?

Tillverkning och försäljning av vapen strider inte mot den grundläggande premissen om hållbarhet. Vapnen som säljs kan i vissa fall bidra kraftigt negativt till kommande generationers möjligheter, medan det i andra fall kan vara bristen på vapen som är problemet. De vapen som används till att begå folkmord är i mångt och mycket samma vapen som behövs för att förhindra det.

Det är dock stor skillnad på hur hållbar en aktivitet kan vara och hur hållbar den typiskt är. Försvarsindustrin är notoriskt korrupt och icke-transparent, hållbarhetsarbetet—både ekologiskt och socialt—är i det närmaste obefintligt, och konsekvenserna för bristande styrning och transparens är större än i de flesta andra sektorer, vilket Sasja Beslik förtjänstfullt förklarar i ESG on a Sunday v13. Trots detta verkar inte försvarsindustrin sakna kapital, så varför ska de ha del av de “gröna” pengarna som behövs på så många andra ställen?

Om försvarsindustri behövs (vilket de flesta börjar bli överens om), och om det kan vara hållbart, så finns all anledning att driva på en hållbar utveckling även där. Taxonomin omfattar inte de sektorer som traditionellt är bäst på hållbarhetsarbete, utan de där en positiv hållbarhetsutveckling får störst påverkan. Hållbarhetsriskerna i försvarssektorn är tveklöst omfattande, vilket är skäl för att ställa extra höga krav på fns, tillförlitlig data, samt styrning och uppföljning av hållbarhetsarbetet i de aktuella aktiviteterna.

Man måste ha respekt för att investerare som bedömer att de inte kan uppnå den nivå av kontroll på sina investeringar som krävs för att mitigera hållbarhetsriskerna väljer att exkludera försvarsindustrin helt från sina hållbara produkter. Precis som företag inom försvarsindustrin av moraliskt godtagbara skäl (t.ex. sekretess) kan välja att inte redovisa hållbarhetsdata och därmed diskvalificera sig för den typen av investeringar. En aktivitet kan vara moraliskt försvarbar utan att vara hållbar, och en aktivitet kan vara hållbar i någon mening utan att kvalificera för alla hållbarhetsbetingade investeringar. Däremot tror jag att regleringar som definierar på vad som krävs för att försvarsindustriella aktiviteter ska betraktas som hållbara vore bra för hållbar utveckling världen över.

Så vad är egentligen hållbart?

Vad som är hållbart ligger i slutändan i betraktarens (dvs marknadens) öga. För att få tillgång till gröna pengar måste företagen övertyga analytiker, banker och kapitalförvaltare, som i sin tur måste övertyga sina kunder, och ju större hållbarhetsrisker i sektorn, desto mer och bättre data krävs. Tiden då man kunde komma undan med ett par case-studier på hållbara utvecklingsprojekt under CSR-sektionen på hemsidan är över även för branscher med relativt liten påverkan. Gas, kärnkraft och vapen börjar—med rätta—i uppförsbacke.

Vi behöver spetsigare regelverk, bättre och mer tillförlitlig data samt verktyg och kompetens för att analysera data. Med dessa kan vi styra kapitalet i rätt riktning, vilket driver på utvecklingen hos bolagen inom sektorn att röra sig mot mer hållbar verksamhet. Jag tror också likt Jakob König att externa granskare har en viktig roll att spela för att säkra att marknaden inte vilseleds—risken för greenwashing är naturligtvis högre i sektorer som typiskt inte är hållbara.

Dock: det finns potential för hållbar utveckling även i branscher som inte är att betrakta som hållbara idag. Världen skulle tjäna på om vi lyckades främja den.